Det finmaskiga nätet

Det är söndag eftermiddag. Jag är trött, trött, trött. Dels har jag haft en heldag dagen innan på journalistskolan jag går på. Dels har jag arbetat 13 timmar med mitt extrajobb, det som ger mig de pengar som jag annars inte kan få in på mitt egentliga jobb, som fotograf och skribent. Och så är det slut med min pojkvän. Slut, slut och oåterkalleligen slut.

Han anser att jag lämnat honom, men jag för min del tycker att han redan lämnat mig för länge sedan. - Jag älskar dig inte, hade han sagt. Och att han inte tror att vi kan "få det att funka". Då gick jag. Med huvudet högt. Men mitt hjärta slog som om det skulle hoppa ur kroppen.

På väg hem med bilen håller jag på att köra över en liten räv som rusat rätt ut i vägen. Den hukar sig i skenet från mina strålkastare, kryper ihop som om den bara väntar på att den tunga massan av bilen ska krossa den. Men tack och lov så klarar jag den. Kör bara runt om. Tänker skakad att den kunde ju lika gärna ha rusat planlöst rätt mot bilen och jag hade inte haft en chans att rädda den. Ser i bakrutan att den går oskadd över vägen och når det skyddande skogsbrynet.

Tänker snyftande, - Det där är ju jag! en liten rädd räv som hukar mig i strålkastarskenet, ihopkrupen i väntan inför slaget. Och jag är så innerligt ledsen. Ledsen över alla misslyckade kärleksaffärer jag någonsin haft. Ledsen över att mista tilliten, ledsen över ensamheten, ledsen över att vara ledsen.

På söndagseftermiddagen är jag utmattad av gråt, inte kunnat sova, haft destruktiva och självömkande tankar malande i huvudet om och om igen. Jag har också talat med vänner i telefon och tillbringat timmar framför datorn, skrivande av mig om allt i email till mina vänner runt om i världen.

Och det fantastiska är, att mitt i min egen sorgsenhet och självömkan, når det ändå fram till mig hur älskad jag är. Att EN person inte älskar mig, borde inte vara hela världen! Email ramlar in från alla håll, inbjudningar, vänner ringer och jag får samtal från min bästa vän som befinner sig i USA, erbjudande att tillbringa julen på Irland från min irländska väninna och i går ringde en fotografkollega från London. Bara för att höra hur jag mår! Och jag känner mig lite skamsen att jag självömkar mig så, för att den man jag älskar inte älskar mig tillbaka. Det finns ju så mycket kärlek. Allt står inte och faller med honom.

Tillbaka till söndag. Efter att ha gjort min plikt och tjänat in lite pengar med Ob-tillägg pga. söndagen, åker jag först hem till vänner vars barn fyller 2 år. Köper med mig en Mumin-tidning som present. Hos mina vänner blir jag bjuden på kaffe och prinsesstårta. Jag är sen, de flesta har gått, och det ska strax lagas mat. Roat iakttar jag med vilken självklarhet mina vänner, som varit gifta 1 år och sammanbott ännu längre, i fullständig harmoni dansar om varandra vid spisen. Medan de småpratar med mig och vänligt tillrättavisar sitt barn, steker den ena köttbullar medan den andra klyver tomater. Och utan ett ord får de till hela middagen, dukat och klart. Jag är fascinerad. Det är ju så det ska vara! Självklart, enkelt. Jag blir tillfrågad om jag vill dela deras måltid, men känner mig illamående av trötthet och vill bara hem innan jag somnar, där i köket hos dem.

Nästa stop på vägen hem är hos vänner som passar min hund. Deras dotter har också fyllt år och även här blir jag erbjuden kaffe och tårta. - Eller vill du ha en smörgås, eller vi har kött och svampsås. Återigen tackar jag artigt men tacksamt nej. Det känns bara för mastigt med svampsås när man är trött och ledsen.

Tar med min ystert dansande hund. Vi har haft förmånen att vara tillsammans i 8,5 år nu. Hela tiden lyckligt. Hon älskar mig helt och fullt. Det spelar ingen roll hur jag ser ut eller vad jag gör eller om jag t o m försummar henne! Det är tur att jag har henne. Människors kärlek är så mycket mer komplicerad. Och kräver arbete.

Äntligen är jag nästan hemma. Då öppnar min hyresvärd fönstret och bjuder in mig på mat. Och nu ger jag upp och säger, - Ja tack, hemskt gärna! och han värmer underbar stek med rosmarin och god sås i sin mikrovågsugn och kokar potatis till mig. Det smakar himmelskt med hemlagat äpplemos till, och jag inser att jag faktiskt är hungrig.

I min lilla stuga tänder jag levande ljus och sätter på vacker musik. Och en vän ringer ända från England och jag tänker, - Drar man bara i trådarna, så är himlen full av fallskärmar!

Av Boel Ferm 04 jan 2001 17:33