Bröllopsbestyr

- Är du bjuden?!

Jag kunde höra rösten hos min före detta svärmor in spe, stocka sig. Jag menar, vad kul. Jag hade trots allt bara varit flickvän i ca två veckor men vidhöll mycket goda relationer med både Jan och familjen. Och ett bröllop med dragna sablar och långklänning, det lockade flickan i mig.

Efter studieår i Staden, hade jag flera vänner som var glada att hysa mig. Jag skulle bo i ett parhus med trädgård, inte långt från centrum. Första kvällen tillbringades i glam med familjen, men påföljande dag var de bortresta. Själv satt jag och svettades över det blanka, gammalrosa tyget i min på Frälsningsarmén inköpa långklänning. Ett fynd! 50 kronor och en kemtvätt för 150 så såg den som ny ut. Men problemet var att den var alldeles för lång. Även med mina högklackade skor.

Jag hade stämt träff med Elsa och Rafael och deras förstfödda, för återförening och middag på kvällen. Men fick ringa och säga att jag fortfarande inte hade fått ordning på fållen.

- Men kom hit! Jag kan sy.

Det visade sig att gamla väninnan Elsa inte bara hade lärt sig sy på gamla dagar utan även innehade en symaskin. Så med en flaska vin under ena armen och en påse klänning i den andra travade jag med gott mod iväg till mina vänner.

Vi åt och drack först, vilket kanske var ett misstag. Elsas man Rafael kommer från Mexico och de berättade om sin senaste resa dit. Så småningom fick jag Elsa att dra fram symaskinen och börja med min klänning. Hon nålade upp fållen med mig som provdocka och verkade att veta vad hon gjorde. Jag kände mig trygg! Äntligen skulle den eländiga fållen fixas. Och det av någon som behärskade konsten. Hon började klippa av fållkanten. Och klippte. Och klippte. Jag började vid det laget känna mig aningens orolig, men min väninna bedyrade att hon visste exakt vad hon gjorde. Berusad av god mat, vin och vänners glada samvaro lugnade jag strax ner mig igen. Men så kom stunden för ny provning. Ve och fasa! Hon hade sytt ihop fållen, rätt av med korsstygn. Som gick rakt igenom det fina tyget som en glad och oregelbunden slinga runt kanten. Här och där med ett ystert hopp uppåt, där det fattades tyg i den ojämna fållen. Och värre än värst, vid klippningen av fållen hade Elsa råkat klippa rätt igenom hela tyget, en bra bit upp. - Asch, sa hon bekymmerslöst. Det fixar jag. Något oroad tänkte jag, ok, jag slipper ju i alla fall sy själv. Men vid ny provning såg jag att hon hade kört med maskinen fram och tillbaka, fram och tillbaka, för att fästa ihop det stora hacket i klänningen.

Nu var jag gråtfärdig. Elsa och Rafael låg dubbelvikta och skrattade åt mig. Förmodligen har även Elsa tagit åt sig en del av den mexikanska bekymmerslösheten.

- Det är väl ingen som tittar där! Herregud, ingen kommer att titta på din fåll!

- Men ni förstår ju inte! Det är ett FINT bröllop! Folk har t.o.m. hyrt klänningar. Det är klart man ser om jag kommer som askungen med egenhändigt hoptråcklad klänning!

Ingenting kunde få mina vänner att förstå mitt dilemma och min fasa. En sak stod dock helt klart för mig. Elsa hade ingen aning om sömnad. Det enda hon visste var att ladda och köra symaskin. Jag var otröstlig. Mina vänner gick till sängs, förmodligen fortfarande skrockande av skratt. Själv satte jag mig med det mödosamma arbetet att ta bort stygnen, klippa till jämnare, försöka dölja det fula jacket i ankelhöjd, och sakta, för hand och med osynliga stygn, tråckla upp den fördömda fållen. Klockan var 4 på morgonen innan jag kom i säng. Bröllopsdagen. D-day.

Tillbaka till parhuset. Halvmulet väder. Tog ett långt bad, fixade naglarna, gjorde fin makeup och satte upp håret med extra löshår. Hela huset var tomt och ödsligt. Sedan skulle jag klä på mig. Fina underkläder och sedan de nyinköpta, svindyra, blanka strumpbyxorna. Strumpbyxor? Nej, jag hade köpt lösa strumpor. Inte ens stay-ups, utan strumpor som behövde gördel till! Efter ett desperat telefonsamtal till ägarna av huset, fick jag tillåtelse att leta i värdinnans byrålådor. Men en kvinna med storlek 36! Och jag är, ja, några storlekar större. Lördagseftermiddag och inte ens en pressbyrå i närheten. Jag beslöt mig för de blanka strumpbyxorna i alla fall. De hasade visserligen ner betänkligt på benen, men om jag drog i dom då och då skulle de förhoppningsvis klara sig från att ligga som korvar runt anklarna. Och den ojämna fållen i min klänning dolde en del. Nu började tiden rusa. Skor, klänning, kappa, väska. Väska. Jag hade lånat en fin, svart mockaväska av min syster. Men inte undersökt den närmare. Den långa remmen lossnade på ena sidan när jag drog tag i den. Suck. Vad var det med detta bröllopet?! Med en stor säkerhetsnål lyckades jag provisoriskt fästa remmen. Jag slängde ner pengar, läppstift och en minikamera. Klar!

Eftersom jag redan tidigt insett att jag aldrig skulle hinna ta bussen till kyrkan, hade jag beställt en taxi. Innehavarna till huset hade givit mig noggranna instruktioner om det krånglande låset till ytterdörren. Bäst var, sa de, att ta sig ut genom källaren, och en stor tung lucka som täckte trappan. Sagt och gjort. Först genom en dörr, som skulle låsas efter mig. Men låset krånglade. Sedan en liten trappa och vid änden av den en stor och tung lucka som måste lyftas uppåt-utåt. När jag lyfte den smällde den igen rätt i ansiktet på mig. Eftersom jag inte lyckades låsa huset, försökte jag med stora ingången. Rusning uppför trapporna. Men den dörren kunde jag inte för mitt liv rubba. Ner igen. Upp med dörren och lyckades även med den tunga luckan. Då. Brakade helvetet loss. Den förut lätt mulna himlen, var nu blygrå, blixtar ljungade, åskan mullrade och regnet vräkte ner! Rätt i mitt nyfixade hår, min blanka klänning och sammetsskor. Jag blev stående med nyckeln i handen. På andra sidan huset tutade taxin. Jag var nu rätt desperat. Och ganska stressad. Skulle jag verkligen lämna huset olåst hela kvällen? Tänk om det blev inbrott. Jag slet och drog, förde nyckeln in och ut, krånglade, svor, och till slut! Blev den låst. Och den tunga träluckan mot trappan dunsade igen bakom mig.

Väl i taxin försökte jag skrattande berätta för taxichauffören om mina bröllopsbestyr. Men så kom jag till incidenten med väskan. Ridå! Jag hade för det första tagit med kameran men helt glömt att ta med film. För det andra hade jag förträngt det faktum att min mens hade börjat samma dag. Och det rikligt. Inte en enda sak för detta behov hade jag med mig.

Jag såg en bild av mig själv framför mig. Sittande i kyrkan i en timma. Och när jag reste mig, skulle jag ha en stor fläck bak på hela klänningen, jag skulle ha tjocka korvar av strumpor runt skorna och en väska som hängde på trekvart. För att inte tala om den lustiga klänningsfållen. Just nu kunde jag bara inte se det roliga i situationen.

Framme vid kyrkan fanns det tack och lov en kvinnlig kantor. Med ett förråd av kvinnliga förnödenheter. Räddad! Och jag kunde lugnt sitta i kyrkan och se mitt ex skrida nerför altargången med sin nya brud. En film fick jag också låna av en gäst. Och jag vet inte varför, men alla bilderna från den kvällen, är tagna på trekvart. Kanske något freudianskt undertryckt? "Det skulle ha varit jag!"

Jag tog buss tillbaka. Och brydde mig inte om sena nattsuddares glåpord över min prinsesslika uppenbarelse, med korviga strumpor. Min mors ord, ringde mig i öronen:

- Man ska aldrig gå på gamla pojkvänners bröllop! Det kan aldrig gå väl.

Av Boel Ferm 04 jan 2001 17:33