Kollektivtrafikens gissel

Någonstans, och jag vet inte när det började, kom en trend i Sverige om att "vara stressad"  - det är något bra. Stress har framhållits som något "positivt".  Av "experterna". För det finns ju "positiv" och "negativ" stress. Enligt forskningen. Så.. Ifall det finns en "positiv" stress så verkar många förespråkare, i djupet av sitt hjärta, idag anse, att stress, trots allt, är något bra. Allt det här har dessutom kryddats med kommersialismens bilder på den stressade och upptagne karriärskvinnan eller karriärsmannen.

Jag vet inte om det här stämmer. De bilder och de budskap som vi blir matade med. Och om att det här med att den mest stressade som "vinner". Under mina trettiosex år som människa så talar alla mina erfarenheter faktiskt om att det är precis tvärtom. Vad som behövs är att vi alla tar det betydligt lugnare och stressar mindre. Jag menar.. Vad spelar någon minut hit eller dit för roll? Egentligen? Fast - hur kan det då komma sig att vi har många människor på jorden som blir helt hysteriska över småsaker? Små minuter? Var är det som det beror på? Egentligen? I ärlighetens namn så kan jag ändå erkänna att jag själv jagar minuterna. Fast ju äldre jag blir så undrar jag varför man gör det egentligen. Ta det här med träning som exempel. Alla vi som går på gym eller pass eller springer i skogen.. Vad är det man vill åt? Egentligen? Jag har en gissning.

Man vill åt precis samma känsla som när man är på semester och knäcker en kall på en strand. Man vill känna en slags frihet. En infinnelse. Något som inte ens kräver en massa prylar. Fast hur ska man då komma dit? Ja först och främst måste man inse att (1) stress är inget skönt och (2) de som hyllar stressens existens är ena riktiga kålsupare. Jag pratar om de människor som aldrig stannar upp. Men vilka är de då? Ja. Bra fråga. Ibland kanske det är oss själva. Fast.. jag tror ändå att en del människor har en större tendens till att stressa på. Och ifall du, som jag, känner att du i botten av ditt hjärta inte är så, så bör du, vid tilfälle, kanske då ifrågasätta vederbörande personers jakt på.. ingenting.

Jag tror nämligen att man inte behöver meditera eller hålla på med yoga för att uppnå ett inre lugn. Och man behöver heller inte åka utomlands. Det enda man behöver är att själv stanna upp och inse att allt finns inom en själv. Fast vad ska man då göra i dessa lugna stunder? Ta en cigg eller? Nä.. Man behöver inte ens göra det. Jag tror att det mer handlar om en attityd. En inställning. Kanske sitter man med en vän som sitter och ser stressad ut och vill jaga samtal på samtal till ingenting. Då kanske det, verkligen, är ett gyllene tillfälle att fråga "varför stressar vi på för min vän?".  Nu får man ju såklart situationsanpassa det här. Ibland är stressen verkligen befogad. Fast jag är övertygad om att väldigt ofta, i Sverige, så finns det mer utrymme till att ta det lugnt än man tror.

Nä. Livet ska inte handla om stress. Och ingen människa kommer få mig att gå på myten om den stressade "lyckade" karriäristen. Däremot är vi alla olika. Fast frågan är - vart vill vi i slutändan?

Av Pär Larsson 07 maj 2014 07:59