Valt inlägg:
Xman - lösningen heter överseende, men Mikael Wies "Sången om kråkan" kan lär oss minst två saker - kärleken är större, så länge det finns liv kan det finnas hopp - men också en tredje - allt kan vara för sent.
Och som du vet så har jag en del slagsida åt det hopplösa hållet - och när jag får höra om sånna där saker jag återberättade om händelsen i indien - våldtäkten på bussen - ja då känns det som om hela mänskligheten förlorat sitt existensberättigande.
Fast jag älskar ju människan - dock inte generellt - faktisk bara de av hennes egenskaper som hon har som platsar i ett värdigt mänskligt liv.
Tyvärr har vi som mänsklighet betraktad lite för mycket av de andra, och trots att en och annan försöker stärka sitt hopp med att påpeka att det är så mycket som blivit bättre - så är jag rädd att det tidigare så förfärliga i praktiken kommer att visa sej bara vara ett steg in i nått ännu värre.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?