Valt inlägg:
Lasse 33
Jag har alltid känt hopplös förtvivlan över mänskliga beteenden av typ massutrotning av människor av vilket skäl det vara må, etnisk rensning och så vidare eller utrotning och rovdrift av bison, varg, elefanter eller gorillor samt skogar och fisken i haven.
Vi vet i dag rätt mycket om mänskligt beteende, och vår historia ger en allt annat än smickrande bild av människan.
För mej spelar siffran mindre roll - om det var en miljon eller sexton - om det var judar, homosexuella eller zigenare är heller inte viktigt - det viktiga är att det var människor som fått för sej att utrota människor.
Samma sak i Rowanda, i forna jugoslavien - så även i central och sydamerika där indianbefolkningen än i dag är hårt ansatta av de fortfarande expanderande europeerna - för att inte tala om Australien och New Zeeland.
Vi förfasar oss ofta över mördarsniglar som äter upp sin egen art, eller mördarmyror, mördarbin och mördargetingar - men vad dessa udda arter har för sej är ett intet i jämförelse med vad människan presterar i fråga om onödigt och korkat dödande av våra egen art dagligen och stundligen.
I fråga om människan finns inget hopp - det troligaste är att vi även fortsättningsvis kommer att löpa amok när tiden har härsknat till.
Men vi måste försöka se orsaken till det som sker - tänk dej att tyskland under svåra ekonomiska omständigheter härbärgerade ca tio miljoner människor - hur många det blir per tysk på den tiden är inte oviktigt - hur många så kallade hitkomna det ska gå på var svenst innan vi står inför liknande problem vet jag inte heller, men någonting säjer mej att vi måste vara försiktigare med vilken situation vi bjuder in människor till - avseende då bostäder, arbete och skolgång - och förståss vem som ska stå för fiolerna.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?