Valt inlägg:
Är det verkligen så att vi ska neutralisera allt som driver vår längtan - inbillad eller verklig - för att hamna I någon slags lycklig nirvana-liknande tillstånd.
Ett av problemen med att bli äldre är när serotonin-nivåerna går ner och motivationen sviktar. Allting känns igen och vad värre är: Det går att ställa sannolika prognoser för de flesta utbrott av samhällskaraktär vilket gör livet outhärdligt förutsägbart. Vi ska vara tacksamma för de laddade ögonblick som kittlar våra tillkortakommanden och får oss att göra nya erfarenheter. Men hallå! Nu låter jag som en förnumstig gubbe. Apropå den roligt skrivna artikeln: Det verkar inte vara författaren som behöver terapi!
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?