Valt inlägg:
Asp - som så ofta då det gäller mänskliga föreställningar om någon variant av en gud och föreställningen om den är av omnipotent karaktär eller ej så uppstår det frågor, som nu då kring detta//"Gud har förseglat deras hjärtan och öron, och över deras ögon är en täckelse; ja dem väntar ett förskräckligt straff." Är inte detta lite väl svårsmält?
Om gud har förseglat deras hjärtan - är det då rimligt att "dom" ska straffas för det gud gjort?
Och så har vi den i religiösa kretsar tämligen spridda föreställningen att - eftersom intet kan ske utanför gud som är allt, och upprätthåller allt då ju intet utom gud existerade innan skapelsens början - har då skapelsen någon skuld till vad skaparen skapat?
Pia #22
Detta med kärlek - "kärleksbudskapet"?
Är det rimligt att tänka sej oavsett hur många religioner som än framhåller kärleken som något gudomligt att föreställa sej att denna kärlek ska framkomma genom påbud?
Hur är det med "kärlek" är inte det endast något som kan ske i stunden, och även att det bara är i livet som kärlek kan existera? Med andra ord - kärlek kan bara skapas av livet själv.
Betraktar vi livet med religiösa ögon som något som möjliggörs av en gud så ser vi att även alla andra egenskaper som har med livet att göra även oavvisligen måste möjliggöras av denne gud - sadism, hat, avund, rofferi och hänsynslöshet osv.
På den positiva sidan kan då nämnas kärleken förståss och ömhet, hänsyn, välvilja mm.
Är det rimligt att tänka sej att straffa denna skapelse för att den skapats sådan den är.
Tyder inte diskrepansen mellan det skapades verkliga egenskaper och detta skapades idealföreställning om sin naturs möjlighet till efterlevnad av föreställningen om den skapande gudens förväntningar på sin kreation på en förfärande brist på både konsekvenstänkande och självinsikt hos både människa och gud?
Jag menar att - eftersom naturen som vi är en del av redan från början skapats till det helvete den fortfarande är med ätandets förbannelse som bas för all pina och plåga och kampen för överlevnad vars mål "döden" ändå är ofrånkomlig, så kan ingen fullständigt kärleksfull tillfredsställelse existera - livet som sådant är möjligen att betraktas som ett varnande exempel för en gud som behöver påminnas om att hålla sina tassar i styr - nu är skadan visserligen redan skedd, men kontentan av gudens försök att slippa sin ensamhet i de oinskränkta universumen borde erfarenhetsmässigt hindra annat experimenterande i den vägen.
Att föreställningen om att denne guds mest framträdande egenskap skulle vara kärlek faller även den på sin egen orimlighet - hur många försök till avlivning har ärrat livet bara här på jorden - åtskilliga - varav åtminstone ett omtalats i GT - den så kallade syndafloden.
Men även andra av dennes skapade objekt som de stora ödlorna har varit föremål för massiva avlivningskampanjer till viss del lyckade ur den synpunkten - men hur kärleksfullt är det?
Människan står inför en snar och kraftfull retardation - troligen plågsam och för många en sorglig upplevelse, men ofrånkomlig och ur livets grundkonstruktions perspektiv en rimlig och i allt förväntad företeelse då den följer det tillsynes oövervinnerligt förhärskande livsaxiomet - arternas ständiga pendling mellan uppgång och fall...
Ännu finns ingenting som tyder på att människan skulle vara i stånd till att ändra på det mönstret - inte heller på att något sådant i människans fall skulle vara önskvärt då människans goda sidor vanligen bara förekommer som tomma ord.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?