Valt inlägg:
Redan i mitten av 70-talet då jag på tidningen hade huvudansvaret för ALNA-PAN verksamheten, konfronterades jag med den ojämlikhet som enbart byggde på ekonomiska faktorer. Nära nog hälften av de gifta skiftarbetarna inom LO-kollektivet vilka var gifta fäder, blev utan både vårdnad, fru och radhus, då barnen blev mogna för dagislivet.
I det flesta fall hade kollegorna förhållandevis hög inkomst vilket i stor utsträckning hade finansierat lån och amorteringar. Mödrarna sa upp sitt kontrakt för den likaledes krävande markservicen för att leva ett friare liv. Hur fritt blev det? Inte mycket mentalt, men betydligt mer ekonomiskt oberoende, då de fick underhåll från den första och den nya "ryttaren" kom inte in utan synad ekonomi för att inte tulla på det nyvunna kapitalet som skilsmässan gett.
Det paradoxala var att hos de kvinnligt anställda utan skiftarbete förekom skilsmässor sparsamt, men om de böt till skift så började samma process. Lyckan var att gifta om sig med en annan skiftande kollega på jobbet som var ogift och utan barn, så att man kunde leva i skift både hemma och på jobbet.
Den första gruppen dumpade och skilda med underhållsansvar och dåligt ego, blev aldrig något högvilt på öppna marknaden, men då traumat släppt, goda arbetskamrater med en aldrig sinande längtan att så fort som möjligt utnyttja sin mänskliga rätt att umgås med sina barn, på samma villkor som den andra hälften.
De ekonomiska faktorer jag nämnde initialt, åberopades aldrig i någon dokumentation gällande ansökan till tingsrätten.
Hur det ser ut i dag vet jag inte, men under ett långvarigt liv med åtskilliga mänskliga kontaktytor har jag aldrig varit med om en kvinna som livslångt försörjt en jämnårig livspartner. Som "man" har vi tydligen inget egenvärde. Jag förstår kvinnor, vem vill stoltsera med taliban utan pengar.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?