Valt inlägg:
Det var en gång en viss Jan B som var kurator inom "omsorgerna för de utvecklingsstörda i hela Västerbottens län. Året var 1966 och mitt jopb som kurator var att resa runt till alla samhällen och byar och "inspektera" hur de handikappade hade det. Ofta mkt illa. I få fall anhöriga som orkade göra sitt yttersta för dem.
Man kan säga att den stora avvecklingen av Västerbottens inland började på 1960 talet. För fram tills dess gick det att livnära sig på ett småjiordbruk om det fanns skogsarbete bredvid, samt kanske ngt annat extraknäck.Men det innebar ca 12 timmars arbetsdag och låg standard.
När den enklaste industriarbetare eller tjänsteman kunde skaffa sig bilar på 1970-talet då började småbönderna och deltidsjobbarna ge upp. De kunde inte se lönen för mödan. De flyttade först till sågen i Storuman, sedan till massafabriken vid kusten och sedan ner till mellansverige. Jag följde detta på nära håll tills år 1990 då jag själv for söderut, men av andra skäl.
Men redan på 1980 talet så var det många byar som haft tio aktiva jordbruk men bara 1-2 var igång på 1980 talet. En bonde köpte in en stor traktor och drev allt jordbruk i byn, ur sina stugor titta de gamla som inte orka längre.
Deras barn var i Umeå och barnbarnen vid Mälarens stränder./ Men liknande hände ju över hela Sverige../
För mig var det ytterst plågsamt att följa denna process.Man talade om att sända ut hemsamariter med helikopter till de sista överlevande i byarna. Siewert Öholm drev tidigt en kampanj VI FLYTT INT. Vackert tänkt men effekten var nog noll.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?