Valt inlägg:
Ett vet vi i alla fall - dvs de "vi" som vågar se hur verkligheten ser ut.
En helt annan sak är det att uppleva denna mångfasetterade verklighet som en direkt medagerande, om det så bara är som president eller som en kvinna som funnit för gott att sova hos korna i ladugården.
För vissa är det självklart att ha sin jakthund instängd i en minimal omockad hundgård då hunden inte ska användas till jakt - för andra är det lika självklart att ha hunden hos sej i sängen - åter andra gör allt för sina barn så till den milda grad att barnen aldrig kommer ur sitt föräldraberoende.
Det finns även de som försvarar tanken på ett överhuvud - en despot", en person med förståndet i behåll som utan inblandning får styra ett land efter eget huvud då landets folk knappast kan anses lämpat att blanda sej i så stora ting - sedan finns det de som anser att alla ska vara med på tåget och bidra med sin lilla bit till helheten - ven har rätt och vem har fel?
Ja det är inte lätt att säja - det jag däremot kan se är att så gott som samtliga mänskliga sammanhang är i denna vår tid så ända ner i grunden störda av allsköns mänskligt manipulerande att allt är helt rubbat, och någon sorts återgång till något mer naturligt inte på något vis är möjligt - "vi" måste nog bara inse att detta dårhus "vi" "mänskligheten" har skapat åt sej är vår natur.
Det mesta som sker i världen med mänsklig inblandning förefaller vara resultatet av en hoper lallande dårar på gränsen till genialitet, men så gott som aldrig överskridande denna gräns.
Så vd då göra för att åtminstone klottra något med mening i?
Kanske några insikter är nödvändiga innan något alls kan uppfattas som meningsfullt.
I "räddavärldentråden" konstaterade jag att världen är räddningslöst prisgiven de varelser som bebor denna värld. Jorden går inte under för att människan suger dess blod - nej människan är bara en patetisk liten igel som framskapats ur jordens tunna livsvävs övermodiga överdåd i ansvarslös kreativ yra - där vi som individer förvisso kan se och känna mer eller mindre empatiskt i det lilla, men där vi har föga övergripande inverkan på galenskapen - snarare agerar vi sin våra infekterade hjärnors nervceller som drabbats av demens och Alzheimer vi smittar andra med våra tankar, optimism, pessimism, idéer, farhågor, tro, vanföreställningar och andra föreställningar - vilket alltså är vad som skett.
Den obalans som uppstått har sitt ursprung ända sedan de första erövringarna av andra arters livsrum - iom att vi som art lämnade det symbiosa livsloppet - troligen var dock redan då galenskapen en del av vår natur annars skulle spekulationen vara om inte galenskapen blev en följd av att vi lämnade kärlekens väg om den någon sin funnits - men i så fall - för att lämna den måste galenskapen redan ha varit ett faktum.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?