Valt inlägg:
Sunny: #203
"Tattarens" blod, zigenarens och luffarblodet, och den vandrande judens, äventyrarens, och den som jagats från hus och hem har något gemensamt förutom dess färg som är röd - och förutom färgen också sin bärares rotlösa tillvaro - det osäkra livet.
Dessa flarn, dessa virvlande löv i stormarnas klor har fått överlevnadens gåva.
Kan det vara så att dessa existensers ständiga kamp bidragit till en förvandling - från att en gång ha varit oslipade diamanter - sedan genom att vi ständigt fått pressa oss genom nuets nålsöga till nästa andetags tillfälliga fristad också blivit slipade och fått många fasetter på våra sköldar - våra diamanthårda skal som gjort att vi klarat vårt vekare inre, den skälvande oro som följer i livets spår då livets villkor är hungerns käftar och rivande klor och det första och av stor tillfällig vikt är att överleva.
Men sedan då marken svalnat och törsten släkts låta tanken lära sej flyga.
Ur "Ett Zigenarhjärtas dröm".
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?