Valt inlägg:
Jag tror att det finns människor i världen, som kan det här med kärlek mycket bättre än jag. Min ide är att kärleken existerar som en tröst och kommer från en egen inre övertygelse. Därför kan vi ibland i kärlekens namn, även uppoffra oss, ha medlidande med någon vi egentligen kunde hata, för vi vet, att endast kärlek kan lindra smärtan. Hur den inre övertygelsen kommit till, är nog individuellt för var och en. Jag önskade jag träffade fler människor, som pratade om livsvillkor oftare, men så är det inte. Därför kanske jag verkar förmäten, som tar upp ett sånt ämne. .....Då kunde man prata om förlåtelsen också. Att förlåta kan var svårt, även om man vet, att avsaknaden av kärlek, kan göra människor till monster. Att förlåta "Förintelsen" ser jag som omöjligt,även om jag vet, att den skapades av förvirrade hjärnor. Mitt i alltihopa fanns även kärlek och det var det som gjorde, att vissa höll ut, tror jag. Hat är inte kärlek. Man ska akta sig för att hata. Själv är jag tacksam om jag kan känna kärlek. Jag tänker, att vi människor har ingen garanti för någonting, så jag väntar mig inte heller att alltid var lycklig. Det är orealistiskt för mig. Alla religioner i hela världen sägs det ha en gemensam nämnare- kärlek. Det säger väl att kärleken är vida känd över jorden, men den kan uppfattas på olika sätt. I en del fall, kan kärleken uppfattas som dominans och det tror jag ingen blir lycklig av. Jag önskar att alla kunde känna att kärlek är viktig. Då blir det lättare att fria än fälla. Men som du själv säger: "MEN sådant livet nu är ger den kärleken också ett stort lidande..".Så kan det vara.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?