Valt inlägg:
I princip är frågan som Björn Alvebrand framställer ytterst viktig om man håller sig till demokratins värdegrund.
Men det krävs inte särskilt mycket av den läsare som upplevt vårt politiska landskap ett par decennier före mitten av 70-talet, för att igenkänna hur tidigare regeringar på samma unkna vis, sålt reformer och visioner i stället för att bedriva realpolitik som exempelvis expansionistisk politik med syfte att främja det nationella intresset baserad på praktiska målsättningar snarare än på ideal.
Tjänsten har nog aldrig tydligare accentuerat det partiprogram vilket inte har den transparens som tål att återges rakt av från riksdagens talarstol. Upptakten till att just Schlingmann fått tjänsten är förmodligen teknisk, då han inte uppfyller kriteriet för en statsrådstjänst. Om förhållandet inte så vore, skulle vi förmodligen haft en f.d. propagandaminsiter som statsminister i ställer för Reinfeldt.
Björn, Göran Persson tyckte inte heller om propaganda, han försökte också förtydliga “sin” demokrati genom att kritisera sin förträdare: "han förstod inte alltid den grundläggande socialdemokratiska regeln, att först kommer alltid, alltid demokratin. Den är helt avgörande. Sedan kanske man kan bygga samhället mer socialistiskt. Palme tänkte ofta i den andra riktningen. Han var svag för socialistiska diktatorer."
Om den politiska medvetenheten höjdes bland svenska väljare, skulle befattningen vara verkningslös, de politiska nasarna fick inget sålt. Vi köpte det vi ville ha och visste vad vi fick.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?