Rapportera inlägg

Valt inlägg:

Kärlek - ett abstrakt begrepp, ett spännande fenomen i tonåren när den testosteronstinne möter den unga kvinnan som låter sig uppvaktas. Den mest sanna kärleken, föräldrakärleken till sitt barnet, uppstår ca nio månader senare... Den obesvarade kärleken är ett vanligt fenomen, den som sliter sönder oss invärtes. Ju mer vi tillber desto tyngre blir avvisandet från den tillbedda att acceptera. Eller kärleken till tingen: Denna manick måste jag äga. Efter åtråns period och processen med införskaffandet bleknar kärleken till just det materiella ganska snabbt. Tillfredsställd kärlek är lycka - dvs målet uppnått, ägandet, förenandet, äntligen-känslan, vigseln ? - skapar en lyckokänsla som vi sedan strävar efter hela livet. Oftast falnande och kanske upplevd en endaste gång? Jag minns min första rejäla berusning, fylla på ren renad svenska. Ofta sökt senare i livet, men aldrig mera upplevd. Tio minuters svindlande obegriplig lyckokänsla för fjortonåringen. Sedan många timmar av vidriga kräkningar, huvudvärk och ångest. Kärlek och lycka ska inte ha ett sådant slut. Vi förtjänar bättre.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?