Valt inlägg:
Jag läste ca 2/3 av artikeln/intervjun med Felicia i SvD, den var jättelång! Om vägran att försonas. Den handlade om hennes rädsla för mammans humör, hennes alkoholism, och hur barnen fick ta hand om varandra. Och så alla män som kom och gick, de stod tydligen inte heller ut.
I "frigjorda" Sverige så var det väl inget konstigt med en kvinna som var gift med 7 män, och hade 8 barn med en del av dem? Men gör det verkligen en mamma till en särskilt lämpad specialist för barnuppfostran? Så att vi måste vänta med facit på hand, om allt som gick snett, tills vi en del av oss kan säga nej, trots den kunskapen?
Detta säger också en hel del om det svenska debattklimatet, om inte annat, och om politiken i det påstådda "patriarkatet". Där man upp på regeringschefsnivå Reinfeldt är namnet vägrat erkänna frånskilda pappors rätt till delat barnbidrag med "motiveringen" att "det finns kvinnor som skilt sig från män med alkoholproblem, vilka då kan använda pengarna till sitt missbruk"!
Och det finns en del andra slutsatser att dra, om hur/varför 10-tusentals pappor förvägras rätten till sin barn genom socialtjänstens maktmissbruk på mammors villkor! Shame, Sweden!
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?