Valt inlägg:
Jag passar på att presentera en liten pedagogisk introduktion till hållfasthet, och varför det inte går att bygga en liten skalenlig modell av en stor byggnad och tro att den uppför sig på samma sätt.
Betrakta ett enkelt konstruktionselement, en stång eller en balk, som hänger fritt från en tänkt infästningspunkt. Stångens tyngd bärs i varje punkt av dess tvärsnitt, och tyngden delat med tvärsnittets area kallar vi spänning. Det är spänningen som avgör om konstruktionen håller, eller går sönder. Dens största spänningen uppstår vid infästningen, där hela stångens tyngd måste passera. Om stången har ett kvadratiskt tvärsnitt med sidlängderna a så blir tvärsnittsarean a2. Om den har längden L så blir dess volym a2*L. Stångens tyngd är proportionell mot denna volym. Spänningen blir alltså proportionell mot volymen / arean a2*L/a2 L.
Det är nu intressant att notera att om vi bygger en skalenlig modell av stången i samma material, säg i skala 1:100, så blir den nya stångens längd lika med L/100, och enligt ovanstående resonemang blir alltså spänningen också en hundradel av den ursprungliga spänningen. Vad betyder nu detta? Jo, att modellen inte uppför sig som originalet - modellen är hundra gånger starkare med avseende på sin egentyngd!
Verkligheten är betydligt mer komplicerad än detta exempel, och andra fenomen som böjspänningar, instabilitet et c uppför sig på andra sätt. Slutsatsen är däremot enkel. Det går generellt inte att bygga en modell av en skyskrapa och tro att den ska uppföra sig på samma sätt som originalet. Detta har stora delar av Trudisrörelsen, med Richar Gage i spetsen, inte förstått.
Tack för idag!
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?