Valt inlägg:
För att ignorera enmeningsläsare och invektivkastare tänkte jag nu återgå till diskussionen vi hade innan störningarna i diskussionen.
- Hur kräsen har man rätt att vara på arbetsmarknaden? Till en viss del är det sunt. Kritik föder ofta något bättre. Men överdriven kräsenhet gör att man hamnar utanför arbetsmarknaden och har svårt att ta sig tillbaka.
- Har eget intresse något med saken att göra? Gör man ett bra jobb om man vantrivs? Jag har arbetat med kollegor som verkligen vantrivdes. Det påverkade både arbetsinsatsen och hälsan.
- Hur ska dåliga arbetsförhållanden hanteras? Det är tråkigt om en ansträngd arbetsmarknad göra att vi accepterar arbetsförhållanden som kanske t.o.m är farliga.
Vad innebär ett "skitjobb"?
Har det med statustänkande att göra? En del kanske ser det så. Personligen anser jag att ett "skitjobb" har med arbetsförhållanden att göra.
Varning till känsliga läsare. Följande stycke är hämtat ur mitt eget liv
Min pappa var rektor, vilket av många uppfattas som ett högstatusjobb. Hans arbetstider var långa och timpengen var låg eftersom han inte hade rätt till övertidsersättning. När jag var liten så lämnade han ofta hemmet när jag sov och kom tillbaka när jag somnat. Slut på inblicken i mitt eget liv
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?