Valt inlägg:
Det var mycket på en gång - både sant och falskt eller möjligen alltför dogmatiskt ur mitt perspektiv - Jag undrar bland annat över det du säger att "barn i tusentals år har fått växa upp med sin mor och hennes kärlek" - jaha? Men ska man dra någon konsekvens ur det du fortsätter resonemanget med så borde ju dessa barn ha växt upp till kapabla älskande och fulländade medmänniskor - men du påstår motsatsen? Är det något jag missuppfattat eller inte förstått här. --- Rent historiskt vet jag inte riktigt när under dessa "tusentals år" något optimalt kärleksfullt samhälle funnits att växa upp och fostras in i? Är det inte snarare så att livet alltid varit en hård och grym kamp för överlevnad, och att människan själv överträffat naturens egen grymhet många gånger om just därför att människan njuter av sin makt - naturen är omedveten om både den skada och den lycka den tillfogar det vegeterande livet - paradismyten är inget annat än just en myt, och i stort sett var det inte bättre förr, men visst jag kan ha missat nått.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?