Valt inlägg:
Intressant att se denna debatt. Det första som slår mig är en känsla av att ingen av debattörerna själv har ett barn med ett neurologiskt handikapp. Korrekt? Det har däremot jag.
Jag har en sjuårig son med lättare autism. Jag har tyvärr inte lurats att tro att han har "något fel i huvudet". Det har jag och hans mor kunnat konstatera alldeles på egen hand. Allt eftersom han blev äldre såg vi hur hans betéende avvek allt mer från hans lekkamraters. När han skulle börja skolan ställdes det hela på sin spets. Trots flera års pedagogisk träning både av oss och experter blev omställningen från dagis till skola för stor för honom. Han skrek, spottade på personalen, blev lealös och hans resursperson fick mest ägna sin tid åt att försöka hålla honom lugn. Undervisning var inte att tänka på.
Efter knappt ett läsår blev vi erbjudna att prova medicinering Equasym och Melatoninpå honom. Effekten lät inte vänta på sig. Han började lyssna på undervisingen, andra barn undvek honom inte längre, han åt ordentligt, han kunde somna på kvällarna och blev alltså en piggare, gladare och mer harmonisk pojke. Han uppträder inte drogad på något sätt. Med medicinen i kombination med vårt och skolans stöd har han helt enkelt börjat fungera.
Han är inte på något vis ett offer för samhället. Han är numera inte längre ett offer för sitt eget handikapp. Det är klart att han fortfarande är annorlunda men nu har han möjlighet till en egen framtid och kan slippa bli institutionaliserad.
Inger Olsson skriver att man inte ärver betéenden. Jo, det gör man faktiskt i detta fall. Man vet idag att neuropsykologiska problem är en fysisk och obotlig defekt i hjärnan som oftast har gått i arv. Däremot kan den komma till uttryck på olika vis på varje enskild drabbad utifrån var skadan har hamnat. Autism, Tourettes, migrän och epilepsi t.ex. beror troligtvis på samma symptom. Min son har även epilepsi, vilket är kraftigt överrepresenterat hos autistiska personer.
För mig är min sons framtid viktigare än politiska korrektheter. Alternativet till medicin är ett liv på ett hem utan att han klarar någonting själv.
Vill ni inte tro på det jag skriver kan jag kanske tänka mig att låna ut honom en månad som studieobjekt. Utan medicin förstås.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?