Valt inlägg:
Oj då Inger #14 Du hänger visst i inte riktigt med i resonemangen - "psykofarmakaresistensen" syftade på överförskrivningen av nämnda läkemedel som i paritet med användningen av antibiotika mycket väl kan ge andra effekter än de avsedda. Att viss användning av läkemedel är ofrånkomlig tvivlar jag inte på, inte heller tror jag tekniken att använda doseringsinplantat för att säkerställa en konstant och avpassad mängd av den sjukes felande substanser. Att som du nämner i #13 - vuxna vill söka psykiatrisk och medicinsk hjälp för sina barn och unga för att undkomma eget ansvar, ja,,, de samhälleliga institutionerna medverkar till detta. Skolan vill ha psykologhjälp för de barn som faller bredvid huvudparten av eleverna. Redan på barnavårdscentralen lär man föräldrarna att samhället övertar ansvaret - det börjar med pku-prov och vaccinationer, och fortsätter med test under uppväxttiden med jämna intervaller som i de allra flesta fall pekar på att barnet ligger inom normalkurvorna. Detta fortsätter i skolan på kunskaps och betygsnivåerna OM inte eleven kuggas ut pga oroliga hemförhållanden - dålig kamrat/lärarsituation osv.alla mänskliga konstellationer är inte bra och att det är den svagaste som får bära hundhuvudet är ett kardinaldrag i det mänskliga beteendet. Alltså i stället för att söka förändra och omskapa familjesituationen eller situationen i kamratgruppen eller lärarmaterialet så är det den som visar symptomet på att något är galet som ska behandlas. Det är dessvärre ingenting nytt - samma sak vad gäller hundar där oförstående hussar och mattar kommer till dressören med sin kelgris som i dennes händer på två röda fattar galloppen utan problem och beter sej som en mönsterelev. Husse och matte går nöjda hem bara för att konstatera att hunden beter sej lika illa i alla fall trots den svindyra konsultationen. Fattas bara att några ljushuvuden kommer på att man kan erbjuda misslyckade hundägare att kosta på ett litet inplantat som gör hunden foglig, snäll och problemfri. I filmen "Family life" som kom redan i början på sjuttiotalet pekade man på den dysfunktionella familjens betydelse för risken att de unga växande familjemedlemmarna skulle utveckla psykiska störningar. "Hela familjen" var ett motto som Gustav Jonsson på Skå tog fasta på då han behandlade alla som ingick i problematiken - vilket inte var ovanligt klarsynt utan ovanligt logiskt.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?