Valt inlägg:
forts. Att se fullkomligheten i barnets tusen språk på vilka ännu inte en stavelse uttalats är förvisso hoppfullt - inget fel i det, men livet är inte bara språk,,, eller snarare allra minst. Det primära är mat, skydd, och socialisering kärlek om än i ordets enklaste form - att vara en i gemenskapen. Ett barn väljer inte frivilligt utanförskapets ensamhet hur fullkomligt det än är - först då barnet genomgått ekluten och gått i barndom kan ett sådant val om än omedvetet vara möjligt - funktionerna avtar, passionens drivkraft slocknar successivt för att slutligen fullkomnas i hoppets ljus som lockar längs bort i seendets tunnel då livet drar sej tillbaka och lämnar kroppens materia åt sin död... Ja det kanske inte är ett så attraktivt koncept för en världsreligion, men frågan är om det inte är närmare sanningen än den himmel med den dommens gud som ska skilja agnarna från vettet och godkänna eller underkänna den inre förtryckaren som med mer eller mindre framgång sett till att inte den fullkomliga lille vilden i oss hoppat över skaklarna eller gett fan i oket och njutit lust och fägring stor på livets blommande äng - det är ju så enkla påbud och konsekvenserna är så lätt påvisbara - sagan om Klas klättermus har samma budskap som bibeln med sitt hus som inte ska byggas på lösa sanden - alltså relaterat till den verklighet vi som levande varelser är underkastade - ätandets förbannelse.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?