Valt inlägg:
Jaget eller som man kan säga Själen, kanske inte riktigt samma sak. Så Jag nämner dem båda, och de ligger nära varandra.
Men Jaget är mera jordnära. Det är styrenheten i personligheten. Och det är Jaget som bygger upp personligheten. Men det är flera krafter i människoboningen.
Viljan och självsäkerheten är också nära varandra. Sedan har vi känslorna och driften, som kan verka som en slags magnetiska krafter, ibland bortstötande och ibland tilldragande.
Motivationen finns kanske för att entusiasmen är ett begrepp i stunden eller tiden. Apatin är väl motsvarigheten. Ett vågspel mellan ytterlighetsfaktorer, som hela tiden pågår och förändrar tillvaron mer eller mindre. Det är inte bara sinnena som påverkar, harmonin i grundtanken.
Tron i grundtanken samt styrkan i självsäkerheten, hela tiden varierande, och sedan drömmen och fantasin som spelar mellan verklighet, sanning och inbillning på gräns till häxeri. Sedan den stora grundpelaren Habegäret, jag menar habegäret till makt, rikedom, översitteri, och tro på sin egen odödlighet. Sorgen och apatin drar sig till varandra, glädjen entusiasmen och motivationen ökar självsäkerheten tillsammans med viljan. Kärleken tillsammans med älskandets skönhet är motsatsen till hatets oförsonlighet.
Motivation tillsammans med entusiasmen tänder inspirationens låga, tankarna associerar de olika faktorerna och livets skapande krafter börjar knoppas och blomma. Association, samman ställning, vidare-byggning på grundpelarna till en personlig ide’, den egna filosofin i detta kraftspel bygger på en tro. Antingen hängande i tillsynes kraftiga rep, men som vid närmare granskning är tunna som spindeltrådar, och där man kan räddas över till ett annat nät, tron på sig själv eller en Gud.
Gud är ett religiöst begrepp, ett övernaturligt personligt väsen, som i alla kulturer finns föreställningar om övernaturliga makter, och de kan vara onda eller goda, manliga eller kvinnliga, och förkroppsligas på mycket skilda sätt, för tron på många Gudar, polyteism, är vanlig, men förenas ofta med föreställningen om ett högsta väsen, en övergud eller himmelsgud som har skapat världen och människorna, därför kan Gudar också uppfattas som utstrålningar av en enda gudomlig makt, och hela världsalltet kan betraktas som Gud panteism.
Vidare det teologiska ändamålsenligheten i skapelsen styrker Guds existens, det ontologiska Gud är det mest fullkomliga som kan tänkas, därför måste han finnas, så skriver man.
Men vad skrev jag. Det är ingen Han, det är ingen Hon. Gud är allt. Gud är naturen. Därför kan Jag se Gud. Därför kan Du se Gud. Därför kan alla se Gud. Det är det som är Gud. Vidare skriver man om det moraliska Människans moraliska medvetenhet visar att det finns en ”Högsta lagstiftare”.
Det enklaste för alla är en tro på Naturen. För de kan alla ta till sig. Alla förstår Naturen på sitt sätt. Den kan vara hård och obeveklig, den kan vara underbar. Men att tro på en gud inför en fara, hjälper ingen. Hundratals trogna gudsvänner stod kvar i kyrkan i Mexiko när den brann. Tre stycken människor sprang ut ur det brinnande infernot. De klarade sig. Judarna bad till sin Gud inför gaskamrarna. Det hjälpte inte. De som flydde i tid, klarade sig, de som trodde på Naturen klarade sig. Är naturen hemsk?
Både ja och nej.
Att tro bygger på fantasi. Och människan är det enda djur som kan fantisera på våran jord. Vi associerar, drömmer och fantiserar alla mer eller mindre och bygger upp nya begrepp att tro på.
Thore
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?