Valt inlägg:
#70 Egentligen bygger ett begrepp som solidaritet på ett gemensamt accepterande av en viss "orättvisa". Att solidaritet även för den som i ett viss moment är den som avstår del av producerade resurser, till en medmänniska som själv saknar förmågan att prodcera är ett framgångskoncept, blir en paradox. Vad det handlar om är i svensk politik gradskillnader, hur mycket av resurser skall transföreras mellan medborgarna. Ligger ondskan i en viss procentsats, andel av befolkningen som får 80 av inkomst vid sjukdom? Finns ondskan i en ambition att verka för att så många som möjligt får en möjlighet att bidra till samhällsbygget?
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?