Valt inlägg:
Jag vet vad människor är kapabla till och jag har ett barns försvarsmönster som gör mig extra sårbar. Som går igång i liknande situationer som de jag var med om som barn. Men jag blir allt mer medveten och min handlingsfrihet ökar. Men det är starka känslor, krafter, det handlar om. Jag är också väl medveten om att de här känslorna, krafterna, kan göra att de som varit utsatta som barn och inte bearbetat eller ens medvetet minns, kan utsätta barn ofta sårbara barn som har en längtan efter bekräftelse och kärlek för liknande övergrepp och sedan förklara bort det med att barnet ville det också. Till och med att den blivit förförd.De som inte minns det barn de var och känner med det kan vara oförmögna att känna med andra barn. Kanske inte känner med andra överhuvudtaget. Blir okänsliga. Behandlar andra som objekt.Det som gjorde att de vuxna inte kände med mig.Jag är väl medveten om att de också, på många sätt, varit utsatta som barn och egentligen inte var "riktigt" vuxna. Det kände jag redan som barn. Därför skyddade jag dem och tyckte synd om dem. Jag kände med dem men inte med mig. Det här är en lång, fruktansvärt smärtsam och svår process att gå igenom. Jag har mött många med ett grandiost försvar som jag på nära håll sett falla isär men sen plocka upp bitarna och hålla upp den grandiosa fasaden utåt igen. Den grandiosa fasaden kan vara allt de har. De har inte kontakt alls med sitt inre eller det barn de var. Annat än kanske i mardrömmar på nätterna. Jag pratar inte bara för mig, jag tycker att barnets röst i vårt samhälle är alltför svag. Jag vill se det utifrån ett barns perspektiv. Jag ser och reagerar med de ögon och känslor jag själv hade som barn.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?