Valt inlägg:
När jag väntade mitt första barn var det bara en pojke som gällde.Detta var -68 o revolternas år o en flicka måste kämpa så mycket mera för sin framtida jämlikhet.Han skulle heta Mikael.Så föddes dottern.2 timmar efteråt frågade min man lite försiktigt om jag var besviken.Jag förstod inte ens vad han menade:Jag har väl alltid önskat ett sådant här underverk till dotter????
Några år gick o så hände olyckan o dottern druknade.Sorgen o saknade var illa men det spirade ett nytt liv inom mig.Jag ville absolut ha en flicka nu:en ny Desire kanske?
Då kon sonen.Samma sak.Efter 2 timmar sade jag till maken att du minns väl hur gärna jag velat ha en son? I efterhand vet jag att det var bra:annars finns risken att hon blivit ett substitut för den första dottern.Men året efter kom det en liten dotter till,under stort jubel.Lyckligtvis är det sonen som är lik storasyster som är död:dottern är en av bild av sin farmor.För varje barn är ju ett eget mirakel o ska inte behöva vara någon slags tröst för någon som är död.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?