Valt inlägg:
Det finns vissa rättsprinciper som har sitt ursprung i den romerska rätten. En sådan är den att försvarsadvokaten har att tillvarata sin klients intressen, åklagaren har däremot till uppgift att föra fram det som talar mot. Det vill säga när ett fall kommer inför rätten, i ett utredningsskede har åklagaren att tillgodose både det som talar mot som för. Syftet med detta är att i korselden mellan försvarare och åklagare försöka utröna en slags sanning, en sanning som bara är skräp om den inte har ifrågasatts från alla olika håll. En annan princip är omvänd bevisbörda, ett sådant förfarande är helt orimligt för en rättstat, därför att ett absolut mål är att ingen, eller så få som bara möjligt, oskyldiga fängslas. Därför måste bevisbördan ligga på den som anklagar, inte den anklagade. Visst finns det historisa exempel på hur man genom att i stället för en kritisk granskninmg av skuld vid en rätt, burat in samtliga som på något sätt kan misstänkas för brott. Mussolini knäckte tillfälligt maffian på Sicilien på det sättet. Stalin gick ännu längre han utfärdade listor med hur många kriminella det borde finnas för varje stad, så fick man se till att arrestera tillräckligt många, inte så noga med skuld och så bara man fyllde kvoten. Jag vet inte om textförfattaren är naiv eller historielös, möjligen både och.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?