Valt inlägg:
Bra skrivet Jessica! Jag var också ett ”mobboffer” i skolan. Det berodde förmodligen på att jag var/är lite annorlunda, avvek från det normala flockbeteendet. Höll mig lite för mig själv, var tystlåten. Tycker än i dag att det kan vara jobbigt med sociala kontakter och distanserar mig ofta från alltför nära kontakter med andra. Har svårt att konversera, det blir ofta pinsamma tysta stunder då jag sitter ensam med någon ytligt bekant. Har inte fått någon diagnos, men själv misstänker jag att jag lider av en lindrig form av Autism.
Med tiden blev mobbingen jag utsattes för i skolan mellanstadiet så pass psykiskt outhärdlig att jag inte såg någon annan utväg än att hota mobbaren med stryk, trots att jag var livrädd. Oftast räckte det med hotet om stryk för att mobbaren skulle ge sig, men ibland fick jag ta till nävarna som en sista utväg.
Förvånande nog tyckte jag då vann jag alltid slagsmålen, trots att motståndaren/mobbaren ofta var äldre/större än mig, det berodde nog på att jag var desperat och slogs för mitt liv, vilket överraskade mobbaren.
Detta gav mig ett oerhört självförtroende och kännedom över hur en mobbare fungerar. Denna kunskap har följt mig genom livet och gör att jag inte är rädd för att ta konfrontationer när det behövs, som t.ex. när någon mobbas på arbetsplatser jag jobbat på. När jag tar parti för den mobbade och argumenterar blir reaktionen i t.ex kafferummet/matsalen oftast tystnad, förvåning och förlägenghet.
Min erfarenhet är att mobbarna är ynkliga figurer med dåligt civilkurage. När de möter mothugg och motstånd viker de sig.
Tyvärr är det nog oftast mobbarna som tar för sig och klättrar till höga positioner i samhället, på bekostnad av den stora massan som tiger still och finner sig i sin situation.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?