Valt inlägg:
# 36
Man kan ha åsikter om vad Rapahel Mabo skriver om i sin artikel, men min åsikt kvarstår, att de som mest behöver den här formen av filosofi i sitt liv är de som kämpar mest, att behålla sin redan stress och andra symptom på, att det inte står rätt till. Det är jobbigt att förändras, det är ett av skälen till att vi inte tar tag i saker och ting. När det kommer till depression, kan vi inte längre göra något kanske, om depressionen är tillräckligt djup, men när den läkts, kan en önskan om att inte hamna där igen, sätta igång ett "endogent" maskineri, som säger "gör något!" Då är tiden mogen.
Vem vill må dåligt? Eller vill några det? I så fall varför?
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?