Valt inlägg:
Olsson - I grunden handlar det om att titta på vad som händer inuti just i stunden och separera tankar, känslor och ens längtan. Vanligt bland människor är uttrycka tankar som känslor, även strategier som känslor. strategi är en metod för att uppnå en känsla / fylla en längtan. Det handlar också om att identifiera råfaktan, det som konkret händer istället för det vi tror om det som händer eller hänt. För oss människor är det väldigt lätt att ha tankar och berättelser om vad andra upplever i sig eller varför de gör si eller så, att beteende x innebär y. "Du älskar inte mig för du säger det aldrig!" "Men jag fixade ju hyllan där hemma och jag hämtade barnen i skolan och jag diskade i går, du märker ju inte hur mycket jag älskar dig". Här har vi ett missförstånd mellan två för de uttrycker kärlek på olika sätt och därför missar de varandra. Att se råfaktan är att se till rent konkret det vi kan veta, för resten är tankar och berättelser. När allt detta är identifierat i en situation eller händelse, så är nästa steg - kan jag acceptera att jag upplever detta inom mig, eller kan jag inte acceptera det? Om jag kan acceptera det, gå vidare till att betrakta vad som händer inuti just nu det kan vara tankar, känslor, sinnesförnimmelser. Om jag inte kan acceptera det, kan jag acceptera att jag inte kan acceptera det? Dvs, är det Ok för mig att jag känner motstånd mot att känna det jag känner. eller motstånd mot att uppleva det jag upplever? Om detta är Ok, gå vidare till att betrakta. Här blir även motståndet okej. Det kan vara en hjälp att för sig själv eller för en annan att beskriva upplevelsen i detalj. Om det är en känsla - har den en färg? har den en struktur, fast eller hård eller lös? Rör den på sig eller är stilla? För att göra det mer konkret och betraktelsen tydligare.
Innan vi hoppar ner i "hål", så har vi ofta väldigt mycket tankar om det. Vi vill inte röra vid det därför att vi har en tanke om att det är för jobbigt. Och "doppar vi tårna" i det så är det lätt att säga "Aj" och dra upp foten igen. Lyckas vi komma ner i hålet och betrakta det som händer där, låta det upplevas inuti som det upplevs, så börjar resan att släppa taget om det genom att vi möter det. Genom att utforska hålet och tillåta sig att uppleva det, så kan det hända att vi uppler det som mindre farligt eller skrämmande än våra tankar gjorde om det innan vi klev ner i det. När vi utforskar hålen så kan det hända att vi "hämtar hem" det. Nyckeln är att komma över motståndet mot att utforska hålet, och sen när vi är i det - vad händer, vad är sant här, vad upplevs, hur ser det ut, har det en form, färg? Ock - kan jag tillåta mig själv att uppleva det som jag upplever i mig just nu? Om jag inte kan tillåta det, kan jag tillåta mig själv att uppleva motståndet? För varje gång vi gör detta blir det lättare. Det kan hända att det tas stora steg, det kan hända att stegen är små. Det sker som det sker, men när vi kan tillåta oss att uppleva det vi upplever så släpper vi motståndet mot det - även släpper motståndet mot motståndet. Och förr eller senare landar vi i en djupare nivå av oss själva där vi accepterar rörelsen inuti oss vilket kan göra vår upplevelse mer fridfull än innan denna resa började. Ibland går det fort, det kan också ta många år. Det är helt olika från individ till individ.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?