Valt inlägg:
Ja Jocke - förefaller som om du tolkat in ett och annat som jag inte står för, men det kan kanske bero på en viss uppgivenhet som jag tycker mej ana i din syn på könskampssituationen. Nej jag är emot all form av skuldbeläggande - däremot inte ansvar. Och precis som det varit kvinnors ansvar som även delats av en och annan klarseende man att komma till rätta med det förtryck som genom tiderna drabbat kvinnor och därigenom även män så är det nu mannens ansvar att ta tag i sin situation. Tror att du kommer ihåg Johan Erenberg från Etcetera som för några år sedan gick ut stort i media med påståendet att mannen föds till en kollektiv skuld gentemot kvinnan då mannen per automatik ärver alla tidigare mäns övergrepp mot kvinnor och därmed det strukturella förtryck som drabbar kvinnan i nutid. Jag gick i taket direkt och debatterade lite var stans mot dessa tokerier. Det jag menar är att det inte duger att sitta och kverulera - vi män måste visa värdet av vår manlighet som i grunden är konstruktiv, samt värnande om sin hona och sin avkomma - om det nu inte är så att degenereringen gjort sitt och snöpt flertalet av oss, men som sagt det är bara att sluta klaga och upp till bevis. Men som du också har noterat så drar folk öronen åt sej då man nämner att även mannen kämpar mot i grunden samma förtryck som kvinnan - du har ju nämnt flera av yttringar av mansförtryck som är så normaliserade att dom inte räknas. Alltså det är detta vi som män måste föra upp på dagordningen och få erkännande för och skapa handlingsplaner för att avskaffa - i det arbetet kan den feministiska erfarenheten vara till god hjälp - förtrycket är faktiskt både kvinnor och mäns gemensamma fiende och vi bör därför stötta varandra och kommer ingen vart med ömsesidig könslig skuldbeläggning. Du säger att män även förtrycker varandra - ja och därvidlag är inte kvinnan bättre. Jag tror att mångt och mycket är flockmentalitetens hackordning som ställer till det för människan - trots allt tal om kultur och utveckling från Hedenhös till den moderna människan så visar vi oss mest vara instinktsvarelser vars huvudsakliga välbefinnande kommer först då en acceptabel hackordning infunnit sej. Dvs att de inblandade parterna finner sej i sin plats. Det är där jag ser en pedagogik som utvecklar självständigt parallellt med samarbetsförmåga - och ett samhälle som är berett att ta emot människor med dessa kvaliteter. Förutom det bör en människas kompetens avgöra tillsättningen av varje samhällelig uppgift inte kön - alltså inget kvoterande hit eller dit.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?