Valt inlägg:
Anne: Artikeln är värd att läsas, men du har ju nyligen skrivit om ”fega och ointresserade advokater” i en annan artikel här. Jag undrar: representerar du Samhällets Styvbarn eller skriver du denna artikel enbart i egenskap av privatperson? Oavsett vad, undrar jag på vilken saklig grund du delger advokater dessa adjektiv. I din förra artikel refererade du till Göran Johansson och att det fanns lagar från 1930-talet som förbjöd slag, kränkningar, vanvård av barn som var omhändertagna. Men problemet var ju att förbuden inte var hållbara i stort. Det fanns t ex ingen lag som sa att man i n t e fick mediciniskt, kirurgiskt experimentera med deras liv! Jag var rättslös, som alla andra på institutionerna, därför problemen låg på en annan nivå! /// 1 det fanns ingen ö v e r g r i p a n d e rikets lag som granskade myndigheters indikationer för utredningen, själva utredningen och därpå beslut, därför dessa kunde i n t e göra fel! Häri ligger också krav på bevisföring, vilket en rättegång kräver. OM en myndighet inte kan göra fel elimineras/försvinner också dokumentationskrav m m bevis hos densamma längs ”hela vägen”. Även om jag nu konkret kan bevisa att fel gjordes i mitt eget ärende redan från början, samt även direkta brott m m på den tiden, så spelar det alltså ingen roll ty då åberopas preskribitionstid. Även om jag inte förstår h u r en ”sådan” kan träda in, när det aldrig ens fanns en
t v i n g a n d e lag med påföljd och skadestånd - i det fall en myndighet hade gjort fel DÅ! Vad jag vet hamnade många på institutioner oftast godtyckligt. Om de fall där myndigheter ingrep, och vi antar att det var befogat, blir det också svårt med bevisbördan ang Statens vanvård i ”rollen” som ställföreträdande vårdnadshavare.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?