Valt inlägg:
Dag #46 Ja det intressanta med "Det svarta molnet" var de tankegångar som författaren gestaltade att det troliga scenariot blir en hjärnkollaps om vi med utgångspunkt från det vi i dag anser som empirisk sanning ställs mot eller parallellt med verklig sanning. Vi kan helt enkelt inte hantera den totala omstrukturering den biologiska hjärnan måste genomgå från det redan antagna mot det verkliga. I det sammanhanget ställs födelse och död helt i evolutionens tjänst - om vi nu ser livet som en integrerad multiorganism ett sökande moln som omger dess bärare i universum - jorden där den biologiska delen ständigt förnyas genom rescykling av näringslösningen från den disponibla till den aktiva och genom död åter till den disponibla. En grym ordning kan tyckas, men ska man se något positivt med lösningen är det att den oelastiska konservativa klumpfoten kontinuerligt läggs på komposten för att lämna plats åt nya friska öppna ögon med ograverade själar. Huruvida detta är en medveten konstruktion eller den väg mot ständig anpassning den vegeterande evolutionen tar på sin väg från ovetskapens "paradis" mot kunskapens helvete - eller omvänt om man så vill. Det enda säkra i det fallet är att dessa miljarder år som förlupit inte berikat vårt sökande med någon större framgång - man kan lätt konstatera att det hade blivit mindre lidande om de biologiska processerna stannat i stenen - och vad säger att stenens kunskap skulle stå längre från sanningen än det biologiskas förbannelse att ständigt tärande äta upp sej själv... Som en motpol till min svartsyn vad gäller livsprocesserna står den möjliga kärleken som mest av allt är en färskvara och kan aldrig tillskrivas ett statiskt tillstånd. Frågan i det fallet är om lidandet är ett acceptabelt pris för den kärleken.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?