Valt inlägg:
Dag #44 Tio miljarder!!! Hu så hemskt - egentligen är jag lite folkskygg och tycker nog att vi är fler än tillräckligt många - även om jag med glädje bidragit med att förmera oss tvåbenta. Att evolutionen vill vidare är ett axiom skulle jag vilja påstå, men kan även tänka mej att en evolutionär gren på livets träd på goda grunder kan ge upp av pur förtvivlan. Och visst - varken Bi-zon, stickspår eller hugskott är mej främmande med hopp om att vara tillräckligt vaken för att ta vara på eventuella korn av värde :- Det du säger om att "leva onaturligt leder till lidande" talar för att lidandet trots allt kommer att vara en del av livet då ju livet evolutionärt söker sej från aminostadiets nukleära urformer mot allt mer komplicerade strukturer - hejdlöst kan tyckas, men enligt dej med en hela tiden bevarad "frustrativ" längtan tillbaka till det totala intets samlade form av ickevarats vara - eller utsläckning om man så vill. Frustrativ sa du förvisso inte, men jag menar att dynamiken mellan det evolutionära tvånget och längtan till ursprungets tvångslöshet/kravlöshet måste resultera i just frustration. Peter Pan är ett litterärt exempel på det som ger en bild av våra mer personliga livsöden - den kroppsliga vandringen från födelse till död i konflikt med den mentala som tvingas inse att kroppens levnadsförmåga är begränsad medan det mentala/andliga vill finna en väg till det eviga livet - oförstörbarheten trots alla pålagrade minnen och erfarenheter. I det lilla som i det stora - den kosmiska evolutionen - galaxernas födelse, åldrande och död - deras filosofi inför det oundvikliga - deras dröm om att finna ungdomens källa där i det kosmiska alltet och deras kapitulation inför det i deras massa lagrade öde. Har du läst Fred Hoyles ”Det svarta molnet”? - ett bra exempel på vår strävan mot kunskap och vår fysiska begränsning ur ett kosmiskt perspektiv.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?