Valt inlägg:
Jo då Dag, att universum är stort håller jag villigt med om, och kanske även din egen uppfattning om dess storlek och mångfald skulle se annorlunda ut om du visste hur det verkligen låg till. Men - hoppas jag vi kan vara överens om - att du felaktigt tolkat in någon för mej okänd mening i mitt skrivna - föreställningen om att människan skulle vara "störst i hela universum", vilket är en mej främmande åsikt. Hur som helst med det då det ju är förhållandevis obetydligt vad jag tycker eller anser i det fallet eftersom det är som det är i alla fall. Det jag däremot har pekat på är i vilken mån livet skulle ha en mening eller ej och människans roll i den, där jag som du vet har en del synpunkter. Jag anser till exempel att liv uppstår i universum där det finns de förutsättningar som behövs för att det ska uppstå liv - att det är ett under kan jag hålla med om, och man kan ju även fråga sej varför? Att hela tillvaron är ett under i sej är väl mer ett konstaterande, men på frågan om "varför" finns det många mer eller mindre sanna uppfattningar. Att allt detta skulle vara ett resultat av en kärleksfull guds önskan om att slippa vara ensam i ett tomt intet skulle kunna vara så god som någon :- men jag ser inte så mycket av det kärleksfulla i själva livskonstruktionen så den iden måste jag tyvärr förkasta. Och frågan om att denna gud skulle ha hittat på allt bara för att få något att dela sin ensamhet med så låter det väl knappast helt otroligt, men faller även på grund av att en så pass sällskapssjuk gud ju ändå borde må tämligen dåligt av att se sitt sällskaps lidande och i bästa fall göra något åt det. Nåväl - vi kan ju även laborera med tanken på att allt vi ser är gud och att vi så som varande gud ända sedan livet skapades på olika sätt försökt göra något åt det då dess grundkonstruktion inte varit särdeles gynnsam för varken livet eller kärleken. Vad vi däremot kan se är att livets leda över sina brister och defekter främst representerade av ätandets förbannelse - åldrandet och den ständigt närvarande döden oavsett om energin är oförstörbar eller ej vilket jag i och för sej betvivlar som skapar det ständigt närvarande traumat att tvingas inse att allt snart kommer att tas ifrån oss, visserligen med en lättnadens sista suck för de flesta av oss, men sorgligt ändå då det skulle kunnat vara så mycket trevligare.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?