Rapportera inlägg

Valt inlägg:

När riksåklagare Perklev lade fram straffnivåutredningens slutliga förslag i december 2008, i vilket det också föreslogs olika skärpningar, konstaterade han; 1 att den kraftiga ökningen av antalet anmälda våldsbrott inte tycks bero på att den faktiska våldsbrottsligheten totalt sett har ökat i någon större omfattning, 2 att det inte finns något belägg för att våldet generellt sett har blivit grövre eller råare, 3 att en höjd straffnivå inte kan förväntas leda till mindre våldsbrottslighet i Sverige och 4 att övriga nordiska länder samt ytterligare tre stora EU-länder i stort sett inte tycks ha en annorlunda straffnivå än Sverige. Detta är alltså ett veritabelt grundskott mot alla de som högljutt i debatten har påstått annorlunda. Vi måste komma ihåg att den här gången kommer argumenten direkt från landets främste brottsbekämpare vid sidan av justitieministern och som åklagare har man sällan skäl att underdriva problemen. Professor Estrada har studerat sjukhusens patientregister. Här ingår personer som utsatts för grova våldsbrott och sökt vård för till exempel skottskador. Och resultatet blir något helt annat än när man tittar på antalet anmälda brott. Våldet har inte ökat. Det finns också ytterligare ett skäl till att vi bibringas den bild vi har idag och det är helt enkelt att vi har en märklig statistikredovisning som innebär stora möjligheter för den som önskar att nyttja denna ungefär som när fan läser bibeln. Det finns det, som visat, många som gör. Exakt hur detta ser ut kan du läsa om i artikeln "Därför ljuger kriminalstatistiken". Mikael Rying, kriminolog vid Mittuniversitetet i Sundsvall, har studerat det dödliga våldet sedan mitten av 70-talet. Och det finns inget som tyder på att det skulle ha ökat. Tvärtom. I Stockholm har antalet dödsfall näst intill halverats. I början av 90-talet dödades ungefär 35-40 personer i länet varje år. Nu pendlar siffran mellan i snitt 20-25 personer per år, säger han. "Stockholm ligger något över rikssnittet men vi kan inte se att våldet skulle ha ökat de senaste åren", säger Åsa Irlander, utredare på Brå. I artikeln går man även igenom orsakerna för varför det ser ut som det gör Under en följd av år har också straffen skärpts och då särskilt för narkotikabrott. Det har inte på något sätt inneburit att narkotikabrotten minskat, snarare tvärtom vilket avspeglas i priset på olika narkotikasorter, som aldrig varit lägre än nu. När den här frågan diskuteras så varken kan eller får man bortse från vilka kostnader som är förknippade med ett beslut i den ena eller andra riktningen. Den genomsnittliga kostnaden för att ha en fånge inlåst ett år är närmare en miljon kronor. En ökning av den genomsnittliga strafftiden med två veckor innebär ett omedelbart behov av 200 nya platser på årsbasis. Kostnaden för dessa två veckors straffskärpning är alltså närmare 200 miljoner per år. Det kunde kanske ha varit väl investerade pengar om effekten blev ett minskat antal återfall i brott och mindre brottslighet. Inte heller för att det skulle förhålla sig så, finns några vetenskapliga belägg. Det här innebär sammantaget att den som förespråkar längre straff nu måste förklara varför stora resurser måste satsas för att det är viktigare att skicka en verkningslös ”signal”, än att satsa dessa pengar på andra områden där de tveklöst skulle göra bättre nytta? Nu satsar man dom för att få tyst på den del av befolkningen som kräver hårdare straff under ett valår. En på många sätt dyr cynism.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?