Valt inlägg:
Visst Mada. Jag försöker genom att ta små steg i den riktningen. Jag försöker i vardagssituationer att bemöta människor på ett lite mer intresserat sätt istället för på ett oengagerat sätt med en låt-gå-mentalitet. Det kan händ att jag agerar om jag ser något. Det har tom lett till rent fysiska situationer där jag försökt stoppa slagsmål på stan. Jag har blivit jagad, slagen, sparkad och hånad. I ett par fall har det lett till att jag fått möta kriminella i rätten som vittne eller målsägande part. Jag kan vid behov redovisa anmälningarnas och målens diarienummer.
Ett projekt som slog väl ut var ett brottsförebyggande projekt i min bostadsrättsförening HSB, Brf Myrstacken som jag startade och drev för några år sedan. Det användes som föregående exempel av den lokala polismannen Rolf Andersson, Vasastans närpolis som var vår kontaktman. Jag/vi fick ned källarinbrotten till noll genom att ändra attityden hos först styrelsen och därefter de boende från uppgivenhet till engagemang. Vi genomförde åtgärder av typen skalskydd, men den stora grejen var att få människor att känna att de hade kraften att agera. Tom damer i övre medelåldern skrämde bort inbrottstjuvar. När vi lyckats hann jag med att utbilda en grannförening som också hade problem med inbrott. Projektets resultat redovisades i Vår Bostad nr 8, 2000.
Jag förväntar mig inte att folk ska agera exakt som jag gjort, men det behövs inte mycket för att göra skillnad. Jag gillar "pay it forward-principen" också. Det finns skäl att undersöka den i praktiken.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?