Valt inlägg:
Dag N #11 Som jag ser det är människan är bara stor i sina egna ögon och tyvärr är den storheten mer baserad på den plats mänskligheten tillskansar sej på jorden - andra djurs erfarenhet av mänsklig framfart är mest av allt en katastrof. Medan många levande väsen tillför livet sin del i symbiosen så tär vi människor livets tunna väv till trasor. Den på dumhet baserade hybris människan åberopar då den relaterar sej till alltets skapare som krona på sitt verk stinker av förmätenhet - och den gud är inte värd sitt namn som låter galenskap och grymhet göra livet till ett helvete - den storhet som du med ditt hjärta anar, men som undflyr all logik tror jag hänger samman med en liten insikt alltför smärtsam för att kunna bäras - livet själv var än i universums dimensioner det vilset skådar efter meningen med ande, jag och du - eller undra över tankens ständigt malda fråga - varifrån och vart hädan? Och där den sanning som förfärar - inget annat fins än nu - allt som var det kommer alltid att ha varit ehuru oglömt eller ej - och allt som komma skall det komma skall endast till det ögonblick det blivit och sedan aldrig mer i ögonblickets nu - och sedan till dess orsak,,, den kraft som möjliggör det allt som oavsett vi vet dock är och kommer så förbli i ständig skapnad från ett kommande till ett svunnet ögonblick - så och utan att värdera ont och gott, bara låta dö och låta leva oavsett det möjliggjorda lider eller ej... Människans största svek mot sej själv är att ha hittat på en gud som hon föreställer sej gör det den gör av kärlek - det förvånar det mej att inte människan snarare föreställt sej att det är på grund av denne guds hat som livet ser ut som det gör,,, det torde ligga närmare till hands, men människan har nog aldrig varit särskilt logisk.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?