Valt inlägg:
Bizon #10 Om målet vore att katalogisera, eller värre än så, stigmatisera, då skulle jag hålla med dig, men jag tror att de flesta föräldrar som vill att deras barn ska diagnostiseras redan känner en maktlöshet över att deras barns liv börjar spåra ur i någon form, t ex varför deras tonåring har blivit så infernaliskt arg, till synes helt utan anledning, ibland med krossade möbler och porslin som resultat. Eller varför deras son/dotter som tidigare har varit så utåtriktad och glad, helt plötsligt blivit inbunden, skolkar från skolan, klär sig i svart och umgås bara med folk via datorn och hotar då och då med att döda sina föräldrar. Föräldrar har rätt i sin omtanke och oro att få svar. Få unga går igenom tonåren problemfritt, men en tonåring med ett neuropsykiatriskt funktionshinder kan ibland ha ett rent helvete då denne ofta känner sig som en outsider och då behövs det folk som är utbildade till att hjälpa dessa vilsna själar, särskilt då det inte alls är ovanligt att den ene eller båda föräldrarna delar samma neuropsykiatriska funktionshinder och ser därmed kanske inte skogen för alla träd. En diagnos behöver inte heller alltid vara stigmatiserande. I ett till mig mycket närstående fall ledde det till motsatsen. När BUP informerade grabben att han hade ADHD, då blev hans svar "Jasså! Var det bara det, jag trodde jag var på väg att bli en psykopat".
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?