Valt inlägg:
83 Nej men man blir lite trött på alla dem som aldrig haft den problematiken att kämpa emot o ändå liksom räknar det som en merit.De har ju bara haft tur.Båda mina män är nykterister o min dotters far kände inte mitt behov av att trösta sig med alkohol när vår dotter dog o hon var ändå hans ögonsten eftersom han blev far sent i livet.Men han har helt enkelt inte de generna som dämpar sorg o oro med sprit:han blir bara illamående om han försöker.Däremot har han ju sett hur det kan vara genom att leva med mig.Innan dess trodde han att det handlade om ett eget val eller en svag karraktär men jag är ju en stark person på så många andra sätt.De i pappas släkt som inte begått självmord har supit ihjäl sig de flesta.Vi döttrar har alla ett eller flera barn i riskzonen:må de aldrig råka ut för någonting så hemskt att det utlöses.En systerson blev lagd på avgiftning redan vid 20 så ..Min dotter är som sin far:hon kan aldrig bli alkoist.Men sonen är lik mig:händer det honom någonting vet jag att det skulle kunna gå på tok.Som det är nu är han mycket måttlig.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?