Valt inlägg:
Erik Reimers, du har absolut rätt i vad du säger inledningsvis, att det är den sorgsna och olyckliga konsten som håller. Men faktum är att jag aldrig funderade över varför mina bilder från allra första början kom att handla om mörka och tunga skeden. Olycka och sorg avbildades i gråskala eller svart/vitt. Så fortsatte jag under ganska lång tid. De här dystra bilderna kom med på en rad jurybedömda utställningar så jag borde varit nöjd med det. Men så var det dags för den första separatutställningen på Galleri Signaturen i Kristianstad 1971 http://hem.bredband.net/inglos/page2.html och plötsligt skedde det något i mitt sinne och jag började också måla naivistiska, färgglada motiv, ofta föreställande dansande kvinnor. Alltså raka motsatsen till vad jag tidigare förlorat mej i. Det var med viss bävan jag hängde min utställning som såg ut att vara framställd av två vitt skilda personer. Nåväl, det hela ledde till fler utställningar i den staden ... Din förklaring i slutet av artikeln skriver jag gärna under på, det är säkert en tröst att se någon som är olyckligare och har det ännu sämre så man kan glädjas över att det inte är fullt så illa i den egna sfären. Någon annan förklaring finner inte jag heller.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?