Valt inlägg:
Hela Leif-Arne. Jag tror att vi alla till och från lever i en känslomässig desorientering. Många barn har dött omkring mig bl a en egen tvååring. Det är lika omskakande varje gång. Troende och halvhedningar står lika nakna o förtvivlade vi det döda barnet.Min Gud svarar sällan på frågor. En helg åkte jag 100 mil till Maries grav och sedan åter hit. Ångest var min arvedel en lång tid. Ja vad gör vi med våra barn? Försöker vara föredömen i humanitet och samvetsfrågor. Försöker ge den trygghet i hemmet som inte utelivet kan ge!
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?