Valt inlägg:
Konstigt sätt du har att tänka Katharina. Det är just den inlevelsen man haft i berättelsen, som i alla fall jag kände väldigt starkt inför de inblandade när jag läste Gömda för många år sedan. Jag känner mej verkligen lurad som gått på allt i boken. Gömda är en av få böcker jag minns väldigt mycket ifrån, just för att den var sann och man kände en sån stark empati. Det är just därför ordet sann har en så stor betydelse i alla fall för mej, att det hade hänt på riktigt. Hade det varit en roman så hade man så klart tyckt det var en hemsk berättelse och tyckt det varit skönt det var påhittat och lämnat den därhän. Givetvis är det på ett sätt skönt att det nu visar sej att det var påhitt, men det lämnar en bitter eftersmak att jag tillät mej att känna så starkt för Mia och hennes anhöriga. Vad kan konsekvensen av detta bli? Jo att nästa gång jag läser eller hör något som drabbat en medmänniska så måste jag tvivla starkt, eftersom det är för hemskt för att vara sant eller?
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?