Rapportera inlägg

Valt inlägg:

Den här dikten skrevs av en nu 28-årig tjej som jag har känt och som jag nu vet lyckligtvis har klarat sej bra...Med det liv jag har levt dom närmaste åren, av ilska och sorg med glädje jag försöker täppa igen spåren. Jag och min bror försöker förbättra oss, när vi äntligen från detta helvete kommit loss. Vår mor är en försjunken ALKOHOLIST, och när jag tänker på det blir allt så trist. Från barndomen har jag alltid varit lilla mamman, som försökt få ordning och hålla samman. Min bror och jag har starka band, och när han är rädd är det jag som är närmast till hands. En tid har gått och jag är 15 och min bror är 12, och vi står med starka ben på ett säkert golv, som min fostermor har gett, hon var svaret på dom böner jag bett. När jag skriver detta vet jag ej var mor är, och jag vet inte om jag håller henne kär. Hon har aldrig varit en "riktig" mamma där hemma, men min fostermor är en annan femma.

Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?