Valt inlägg:
Jag levde under ganska lång tid under min övertygelse att ingen kunde älska mig. Jag såg jämnåriga kompisar gifta sig/få barn. "For Emily, Whenever I May Find Her" gav mig mycket tröst och när jag hör Garfunkels ljusa, vackra, klockrena och mycket höga stämma sjunga den låten tänker jag alltid på min tjej i ungefär samma vackra ordalag som Sunny skriver om den Käre och som Simon beskriver i visan och som Garfunkel framför på ett osannolikt vackert sätt. Då kan jag inte låta bli att fälla en tår.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?