Valt inlägg:
Ibland kan jag se på mina ord,Tänka efter,Vad negativa dom ser ut,där dom står ihopträngda,för att få plats i den lilla rutan.optimismen/glädjen då?Den finns, i varje andetag. I, emellan,mellan alla ord, i luftrummet ,i den fria sfären,i möten med alla andras ord...fast jag "hör" att jag kan låta, kort och koncis,bär jag inget "betsel" :
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?