Valt inlägg:
Hej i natten. Minns helt enkelt inte om Jag hade artigheten nog att svara på ditt snälla mail från igår? Om inte så ber jag om ursäkt för det. Minns mycket väl att du skrivit, vad du skrivit, även hela denna underbara text. Bredbandet ger dig vingar som det ger mig en social natt av andra vänner, ett helt annat liv som tydligen funnits som en rörelse utan namn sen tidigt 70-tal.Insomnian nådde nog sin kulmen mellan 68-75 i samband med wietnamnkrigets fasor. Det är fint av dig att kanske tycka lite synd om mig. Men för min egen del så har jag nog haft en oerhörd tur. En underbar Fru som är insatt i min sjukdom sen den dagen jag fick diagnosen. Och har hon haft några frågor så har jag själv kunnat besvara dom. Antingen från att helt enkelt känna efter. Eller så kan jag gå tillbaka till min personliga erfarenhet som Mentalskötare. På Psykakuten fick man dagligen in patienter med utmattningssymtom som tex förvirrning och extrem rastlöshet. Sk krigspsykos, ofta orsakade av en personlig kris rent socialt.
I dom fallen räckte oftast en Haldolinjektion intramuskelärt i Glutus Maximus och några dagars sömn så såg man till 98 inte till dom igen. Dom hade bara varit vakna bra mycket längre än deras kroppar någonsin sett maken av och svarade i självförsvar med schock. De andra två procenten brukade vara kända etyliker. Dom fick samma behandling men Med B-12 sprutor istället.
Första gången jag träffade en patient med insomnia var faktiskt när jag bytte inrikning från Akutpsyk till AkutPsykosPsyk. Där mötte man på både debutanter och kroniker. Vissa var gamla i gården och sökt själva medan andra kom med Polis och LPT. Vissa kroniker som kom tillbaka blev man nästan oförskämt glad över att se. Men glädjen var allt som mest rotat där den skulle. Patienten var fysiskt oskadd och skulle få den hjälp dom behövde. Och jag hade sån tur att jag fick jobba i en jämn konjunktur. Vi hade tid att lyssna. Lyssna som är 85 av behandlingen ansåg jag. Och Allt från underläkare till chefsöverläkare insåg och värderade vårt arbete. Så nu till det sorgliga i kråksången. Jag var ute och gick i vårvädret med en patient som jag var kp för. Han hade LPT och endast ut med personal. Vädret är det enda som jag minns från det året. Eller dagen. Minns inte vilken patient eller om han hade HSL eller LPT Men Vädret, den dagen de året. Jag föll tydligen bara ihop och fick väldiga kramper. Den här killen sprang tydligen efter hjälp och sedan tillbaka till mig och hjälpte till. Sen gick han själv upp till avdelningen och berättade vad som inträffat. Ändå va han tydligen väldigt rymlingsbelägen.
Tydligen har jag haft en latent epelepsi som legat vilande sen den uppkom vid en olycka ja råkade ut för då jag var tolv år. En väldigt konstig och nästan ofattbar historia. Lång historia kort. Den bedömdes som Grand mal, den värsta sorten naturligtvis och fick ja anfall var det prio ett som gäller. Det är det fortfarande. I början kosta ett anfall flera månaders minne jag aldrig fått tillbaka. Nu är det reduserat till några dagar. En vecka i värsta fall, kroppen anpassar sig nått så fantastiskt ibland. Men detta innebar först en svår deppresion med känslor och tankar jag trodde endast mina patienter hade i lager.Och med dom kom sömnrubbningarna, jag förlorade ett arbete. Senare förtidspensionerad. Grand malen och resten är historia.Detta blev väldigt långt för att vara ett svar till din tänkvärda blogg. Fridens Liljor
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?