Valt inlägg:
Imponerande, och tung som bly... Något som jag stör mig på är dock ditt växlande av tempus. Det gör dikten hoppig. Men det är ju poängen också. Livet är faktiskt ganska störande och hoppigt. Påminner mig om ingen mindre än Joyce. Jag frågar mig också vad dikten har för existensberättigande. Den innehåller inga känslor eller handlingar, inga åsikter, ingenting... Den bara "är", vilket förstås är logiskt med tanke på vad den handlar om.
Ett meddelande kommer att skickas till ansvarig som besultar om inlägget skall tas bort, av vilken anledning vill du rapportera det här inlägget?